måndag 5 september 2011

Hur många offer skall kriget mot brukarna tillåtas kräva?

Droger tycks vara ett enkelt sätt för politiker att vinna enkla poäng, för tidningar att sälja lösnummer och för poliser att förbruka sina resurser utan att behöva lösa några svåra brott. Utredningar läggs på hög. Inbrott, övergrepp och mord förblir ouppklarade medan polisen jagar drogbrukare i storvulna massoperationer. Senaste exemplet på denna exempellöshet var då polisen under en konsert arresterade inte mindre än 104 personer för det tveksamma brottet att inneha och bruka droger. Det framkom inte vilka droger som polisen fann men man kan nog gissa att det rörde sig om cannabis – en drog som redan avkriminaliserats och legaliserats i vissa länder och delstater på grund av sina ringa skadeverkningar i jämförelse med exempelvis alkohol.

Polisen tycks ha punktmarkerat konserten i fråga på grund av de musikstilar som där förekom – reggae och hiphop). Kanske punktmarkerade de rentav huvudakten Timbuktu som en reaktion på hans önskan att Sverige äntligen legaliserar bruk av cannabis.

Men här kommer det värsta: Hälften av de arresterade hade aldrig tidigare varit i kontakt med polisen. Detta innebär att polisens gjort brottslingar av människor som inte tidigare varit till besvär för någon annan. Detta genom usel prioritering och orimliga lagar. Inga offer – inget brott är en gammal sanning, men den tål tydligen att upprepas. Om och om igen. Den repressiva linjen är i praktiken ett krig mot brukarna – ej mot drogerna. Det är i detta fall polisen och inte drogerna som förstör människoliv. Politikerna är naiva om de tror att de hjälper missbrukarna genom att brännmärka oproblematiska brukare som kriminella. Det är ett tecken på en vansinnig och urartad politik då man skickar poliser till konserter för att massarestera harmlösa brukare.

Men det finns förnuftiga röster även i Sverige. Magnus Linton har skrivit en alldeles utmärkt artikel där han pekar på att svensk drogpolitik dödar missbrukare och stämplar brukare. Jag citerar ett stycke:

Trots att fler missbrukare dör i Sverige än i andra länder råder konsensus i riksdagen om att landet är ett narkotikapolitiskt föredöme. Vi lever i en drogpolitisk paradox. Den bygger på sju missuppfattningar, tre osorterade fakta och en irrationell värdering. Sant är tre saker: a) jämförelsevis är det påfallande få svenskar som prövar narkotika, b) i fråga om antal tunga missbrukare ligger Sverige på EU-genomsnittet medan mer liberala länder som Nederländerna och Tyskland har färre, och c) den narkotikarelaterade dödligheten i Sverige ligger dubbelt så högt som EU-genomsnittet.


Det är dags att göra skillnad på brukare och missbrukare (då det gäller narkotiska preparat, mat, alkohol och allt annat som våra hjärnor kan göra oss beroende av). Samhället skall givetvis ge missbrukaren stöd att sluta. Brukaren skall de däremot ge tusan i. Börjar de bråka med brukarna och med hot, straff och vårdprogram försöka få dem att sluta så förstör de bara människoliv.

Det är ett fruktansvärt slöseri med offentliga resurser samt individuella livsutsikter och möjligheter. Människor som håller ordning på sina liv kan få hela tillvaron vänd upp och ned. De ser sina karriärer förstöras. De kan tappa kontakt med partner, familj och vänner på grund av myndigheternas framfart. Det är inte enbart brukaren som blir lidande av detta utan även dess nära och kära. Brukaren blir stämplad som kriminell och offer fastän han/hon kanske var en människa som klarade sig alldeles utmärkt innan väl- eller illamenande myndigheter gick in med blåljus och lagbok. Till och med det samhälle som myndigheterna finns till för att skydda blir lidande då yrkesverksamma och duktiga människor avlägsnas från yrkeslivet för att tillbringa tid i fängelset/vården eller sjunker ned i bötesskuldfällor.

Stöd missbrukare (av alla slag) då de vill sluta. Men låt brukarna vara ifred. Att jaga brukarna är enbart att göra dem en björntjänst och, i slutändan, rent kontraproduktivt för samhället i övrigt. Bruk och innehav av droger måste avkriminaliseras. Det är inte enbart billigare och mer effektivt utan även mer humant än den nuvarande hårda svenska repressiva linjen.



Om polis och politiker kunde lyssna till förnuftiga resonemang.

2 kommentarer:

  1. Hej. Jag vill inte debattera, eftersom jag blir vansinnig på det livslånga Helvete som orsakats av den förbannade narkotikalagstiftningen. Jag upptäckte att det finns ett "objektivt program" där de helt enkelt inte kan fatta svinenkla saker. Bara ordet "narkotika" är gravt missvisande och är endast en klassifikation, och jag anser att det är brottsligt att ta en klassifikation til grund för en kriminalisering. Det är som att säga: "Jag tycker att du är ful, så nu ska du få på käften". Alltså: en åsikt redogörs för såsom "fakta" och det hela är en stor lögn. De ger sig aldrig.

    SvaraRadera
  2. Hej Sternendiener. Jag håller med dig till fullo. Politikerna har fastnat i en semantisk loop där de engagerar sig mer åt navelskåderi än att titta på verkligheten. Den svenska modellen ÄR ett misslyckande. Ett misslyckande med fatala följder. Men, eftersom den svenska modellen ju är RÄTT så kan den ju inte vara FEL eller hur? Om man påpekar att den inte alls det är rätt och att politikerna bara önskar att den skall vara rätt och därmed vägrar ta emot fakta så har man helt plötsligt gett upp och böjt sig för ondskan.

    Den svenska narkotikapolitiken kan liknas vid att sitta i en bil och måla en rak väg över hela framfönstret. Sen kör man och tittar bara på sin påmålade väg. Då det börjar skutta eftersom man har kört ifrån den riktiga vägen så fortsätter man att titta på sin låtsasväg och säger "Men titta, vägen är ju rak. Nu fortsätter vi på den inslagna vägen". Och då någon annan i bilen påpekar att det vore bättre att titta ut genom fönstret, på verkligheten, så överröstar man bara vederbörande med en monoton mässa: "Rakt fram, rakt fram, gasa på, öka farten, rakt fram på den inslagna vägen". Rakt ut över stupet med alla ombord.

    SvaraRadera